En vacker sommardag bestämde vi oss för att lyxa till det lite. Packade in ett- och treåringen i bilen och for till en stad lite lagom långt bort. Letade upp en restaurang och satte oss efter lite dividerande till bords. Vi kunde ha satt oss ute, men vi kom fram till att det var lugnare och skönare inne i restaurangen. Vi beställde mat och lutade oss tillbaka.
Då helt plötsligt bestämde sig treåringen för att det fick vara nog. Han, som annars satte en heder i att uppföra sig och vara till lags och som trots övriga familjens språkbruk aldrig svor, utbrast plötsligt; "HELVETE". Schhh, sa vi lite besvärade. HELVETE... HELVETE...HELVETE, fortsatte det. Hot och mutor, svettningar och allmän irritation - helvetena fortsatte eka mellan väggarna i den för övrigt alltför tysta restaurangen. Ju mer desperat vi försökte stoppa dem, ju fler blev de, naturligtvis. Han var ju tre år, hungrig och trött.
Jaja, vi känner ju i åtminstone ingen här, hinner jag lagom tänka innan ett äldre par kliver fram från ingenstans och hälsar glatt. Det är mina gamla franskelever. De låtsas som ingenting, jag ler och utbyter några artighetsfraser. De går. Skönt!
Vi får in maten, äntligen! Vad gott det ska bli! Treåringens mat duger såklart inte, men nu struntar vi i honom och äter. Ettåringen sitter i alla fall nöjd i sin stol.
Då kommer Roger Pontare in i lokalen, och som om inte själva uppenbarelsen vore nog för en liten mammig ettåring så ska han soundchecka också, på HÖG volym. Ettåringen bryter ihop och jag får sätta honom i knäet och sleva i mig resten av maten.
Färdig med soundchecket kommer en skuldtyngd Pontare fram och ber så hemskt mycket om ursäkt. Jättefint gjort, naturligtvis. Jag, som inte är överdrivet social i vanliga fall, lyckas med nöd och näppe få fram något om att det absolut inte gjorde något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar