Detta är en lösning som vi alla trivts med. Barnen har gott om kompisar och allt har fungerat väl. Personalen har varit förvånad över att det gått så bra, trots att barnen är där så sällan. Personalen vet att jag, eller maken, är hemma övriga vardagar. Ändå måste de gång på gång fråga om sonen inte kan vara där någon mer dag i veckan.
Varför?
De har väl inget direkt argument, mer än att "de andra barnen frågar efter honom". Ok. Inte mitt problem.
Vi trivs med att vara hemma. Vi hittar på massor av aktiviteter (och ja, visst kan det vara jobbigt, men det är det värt!) och jag litar fullständigt på min egen förmåga att ta hand om mina barn. Våra barn har absolut inte blivit "socialt efterblivna", eller konstiga på något sätt av denna hemmavaro. Tror jag.
Tvärtom.
De leker jättebra med andra barn men kan också utan problem delta i mer vuxna sammanhang.
Jag tycker det är sorgligt att det ska vara ett sånt hårt tryck på föräldrar att lämna ifrån sig sina barn.
Jag tycker det är sorgligt att så många föräldrar på allvar verkar tro att förskolan är något alldeles nödvändigt för barnets utveckling och välmående. Att man inte vågar lita på sin egen förmåga utan helst checkar in barnen på förskolan så tidigt det bara är möjligt, trots att man till exempel är hemma med småsyskon.
Förskolan är och förblir en relativt steril och alldeles för isolerad miljö som trots de mest lysande pedagogiska insatser aldrig riktigt kan mäta sig med verkligheten. Däremot kan den vara ett bra komplement, och för en del är den något absolut nödvändigt.
Låt de barn som måste gå på förskola göra det, utan att alla andra ska vara där och tära på resurserna. Det skulle bli bättre för alla.
Vår sista tomte. |