Efter mycket stök och bök med pjäxor, skidor, vantar och stavar så drog till slut ett fyrtiotal förväntansfulla små barn iväg längs spåret.
Alla utom två.
En pedagog höll krampaktigt ett stretande barn i varje hand. Det var hennes enda uppgift denna förmiddag.
Det var två barn i trasiga overaller. Det var två barn som inte visste riktigt vart de skulle ta vägen. Det var så onödigt.
Kanske hade de sagt till pedagogerna att de inte ville åka. Kanske hade de redan utvecklat det självförsvaret. Kanske var de redan så vana vid att hamna utanför.
Med den allra minsta vilja så hade hela situationen gått att lösa på ett bättre sätt. Åk i två heat, fråga andra föräldrar om inte de kan ta med extra skidor, införskaffa några låneskidor då detta säkert upprepas varje år eller - som en sista utväg - engagera barnen i till exempel fikautdelningen.
Vad som helst. Bara inte detta.
3 kommentarer:
Tack än en gång för ditt inlägg! Det verkar som en hel del läste det och några tog sig också tid att kommentera. Kanske kikade några in här hos dig också... Kram!
Bra inlägg! Visst kunde det ha slutat annorlunda självklart. Vi har inget vasalopp i år utan satsar på ett annat lopp utan utrustning. Alla kan vara med då... Kraaaaam Pia
Tack själv Jenny! Det kom en hel flock. Dock en ganska tyst sådan. :-)
Utrustningsfritt låter bra Pia. Det behöver inte vara så avancerat när de är så små.
Skicka en kommentar