Detta är en lösning som vi alla trivts med. Barnen har gott om kompisar och allt har fungerat väl. Personalen har varit förvånad över att det gått så bra, trots att barnen är där så sällan. Personalen vet att jag, eller maken, är hemma övriga vardagar. Ändå måste de gång på gång fråga om sonen inte kan vara där någon mer dag i veckan.
Varför?
De har väl inget direkt argument, mer än att "de andra barnen frågar efter honom". Ok. Inte mitt problem.
Vi trivs med att vara hemma. Vi hittar på massor av aktiviteter (och ja, visst kan det vara jobbigt, men det är det värt!) och jag litar fullständigt på min egen förmåga att ta hand om mina barn. Våra barn har absolut inte blivit "socialt efterblivna", eller konstiga på något sätt av denna hemmavaro. Tror jag.
Tvärtom.
De leker jättebra med andra barn men kan också utan problem delta i mer vuxna sammanhang.
Jag tycker det är sorgligt att det ska vara ett sånt hårt tryck på föräldrar att lämna ifrån sig sina barn.
Jag tycker det är sorgligt att så många föräldrar på allvar verkar tro att förskolan är något alldeles nödvändigt för barnets utveckling och välmående. Att man inte vågar lita på sin egen förmåga utan helst checkar in barnen på förskolan så tidigt det bara är möjligt, trots att man till exempel är hemma med småsyskon.
Förskolan är och förblir en relativt steril och alldeles för isolerad miljö som trots de mest lysande pedagogiska insatser aldrig riktigt kan mäta sig med verkligheten. Däremot kan den vara ett bra komplement, och för en del är den något absolut nödvändigt.
Låt de barn som måste gå på förskola göra det, utan att alla andra ska vara där och tära på resurserna. Det skulle bli bättre för alla.
 |
| Vår sista tomte. |
8 kommentarer:
Den här texten var bra för mig att läsa för det här brottas vi med.
Kommer Ian att hamna utanför om han inte börjar på förskola?
Jag vill ju vara hemma med honom så mycket som går men det kanske inte är det bästa för honom?
Vi har redan med hunden valt bort pengar för att istället få tid tillsammans för det tycker vi är viktigare. Men är det samma med ett barn...? Behöver han tid med just oss?
Och han som inte har några syskon.
Och plats måste man köa för att få ett halvår i förväg... Många frågor alltså!
(Skulle du vilja gästblogga om det här hos oss...? Du har ju erfarenheten, jag har bara frågor. För det här är jätteintressant.)
Hej Jenny!
Jag förstår att ni funderar en hel del nu, men tror nog att ni kommer att känna vad som känns rätt för er så småningom.
Ställ er i kön om ni är tveksamma, sedan kan ni alltid skjuta på själva förskolestarten... Hälsa på på förskolan och se hur de har det där.
Våra var drygt två och fyra år när de började så smått. Den äldste trivdes kanon från början medan den yngre först nu, vid fyra års ålder, verkligen börjat se fram emot att åka till förskolan. Ingen av dem har varit utanför, tvärtom så tror jag nästan att de blir lite extra intressanta när de inte är där jämt. :-)
Sedan har vi ju odlat kompisrelationer på hemmaplan, gått på öppna förskolan, barngympa och ordnat lekparksträffar. Den allra mesta tiden har de dock spenderat med oss, men det är inget vi har anledning att ångra det allra minsta.
Det skulle vara jätteroligt och en stor ära att gästblogga hos er. Det gör jag gärna!
Åh, så roligt att du vill blogga lite hos oss.
Den här förskoletexten är väldigt välskriven så om du inte vill skriva nytt kan jag ju ta den och göra ett inlägg av?
Får jag låna din header till gästbloggsinlägget också?
Nu är det ju inte säkert att någon kommenterar inlägget men det skulle var intressant att få höra andras tankar om detta.
Varken jag eller Jon har gått på dagis eller fritids men det blev visst folk av oss ändå. Eller...? ;)
Berätta gärna hur du vill ha det! Kramar.
Varsågod, ta vad du vill! :-)
Då pusslar jag ihop ett inlägg som kommer ut söndag eller så. Fredag och lördag verkar folk vara upptagna med mys och inte datorn vad det verkar enligt vår statistik... Trevlig helg!
Vad roligt!
Tack detsamma!
Suveränt Bra inlägg :)
Läste det först hos Jenny/Kram
Tack!
Skicka en kommentar